Whiplash-nyheter

Läser tips och råd i artikeln hur man då ska göra för att dämpa oro.
"Om du är orolig för att du inte har arbete, tänk då på att du inte är ensam om det. Det är inte ditt eget fel" står det i texten.
Vi sjukskrivna och förtidspensionerade får ju dagligen läsa och höra att det är just vårt eget fel att vi hamnat i den situationen. Vi har hamnat i en "ond cirkel av bidragsberoende" är ett vanligt påstående. Många av oss lider av sjukdomar som "inte existerar", och enligt många sk "experter" är det ju vanligt att vi till råge på allt simulerar hela vår situation.
Så vi sjukskrivna och förtidspensionerade som med rätta känner stor oro över vår framtida situation, vi kan alltså inte följa dessa välmenande råd, t ex att tänka "det är inte ditt eget fel", eftersom just skuldbeläggandet av oss börjar bli både politiskt korrekt och var mans rättighet att uttala t ex i offentliga debatter.
Så hur ska då vi smärtdrabbade sjukskrivna tackla vår oro?
 

Bra fråga, Ingrid. Tyvärr har jag inget bra svar.

Det är förvirrande att ena dagen läsa att något måste vara skumt när så många är sjukskrivna samtidigt som folkhälsan aldrig varit bättre och nästa dag ta del av larmrapporter om nya folksjukdomar som hotar vår hälsa. Just nu är det politiskt korrekt att förtala sjuka människor och oftast dras alla över en kam.

Man får försöka att lita på sig själv och sin egen erfarenhet. Alla är experter på sina egna sjukdomar.

Jag läste i en bok att det kan hjälpa att säga "Jaså, det här är att vara rädd. Jag vill känna hurdant det är att vara rädd" och låta känslan skölja över en. Naturligtvis blir man inte av med orsaken till oron på det viset, men man ska tydligen inte undvika obehagliga känslor.
 

Kan nog vara nyttigt att erkänna sin oro och låta den ebba ut. Oron förbyts ju ofta i helig ilska åtminstone för min del. Debatter och forum innehåller dagligen insändare om oss "parasiter". Jag börjar fundera över ett samband i denna häxjakt, tycker mig se ett mönster i det som skrivs. Kanske är det inte enbart den vanlige "arge skattebetalaren" som gör sin röst hörd i debatterna.
Frågan är vem som vinner i längden på att vi sjuka knäcks mentalt.

Till Hannelore vill jag säga: Du har en förmåga att trösta fast du har det jobbigt själv med värk, det är empati. En företeelse som börjar bli så ovanlig i vårt land.
Tack för det, och för din fina websida!